Kammakargatan av Therese Bohman

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Så hände det sig att min läsplanering för de gånga helgerna fick ändras eftersom Kammakargatan av Therese Bohman trillade in på reservationshyllan. Men det hade jag inget emot. På så sätt fick jag läsa två julböcker över den här julen, för Kammakargatan är en julberättelse – eller en berättelse som slutar med julen. Den är inte lång, 125 sidor bara, men dessa sidor alltså! Det är en fröjd att läsa denna lilla bok. Så fint språk. Så fint berättande. En lugn berättelse om vad författaren (kanske) var med om under sin första tid som student i Stockholm.

Författaren berättar och det flyter på så naturligt. Där finns atmosfär och fullt av allt det som inte berättas. Vi får veta precis lagom mycket och det kan ligga svåra saker och besvärligheter under alltihop, men det får vi bara undra över, och samtidigt är allt så stillsamt framställt så att man kan läsa och känna sig lugn och tillfreds och samtidigt undrande och lite sentimental över sina egna ungdomsår. Berättelsen känns så riktig, fast kanske alltihop är ett påhitt. Det vet vi ju inte. Det känns som om en person verkligen berättar hur det var för ganska många år sedan. Jag har sett någon skriva att det påminner om Modiano, och det kan jag hålla med om. Läs gärna den här boken.

Kammakargatan – en julberättelse av Therese Bohman, Norstedts 2025.

Den osynliga skriften av Arthur Koestler

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den osynliga skriften är andra delen av Arthur Koestlers självbiografi och omfattar åren 1931 till 1940. Koestler var under en stor del av den här tiden kommunist och det är intressant att läsa om det politiska arbetet i hemliga celler med täcknamn. Men allt styrdes från Moskva. Det var stelbent och dogmatiskt samtidigt som politiken svängde, ibland med tvära kast. Särskilt intressant är det han skriver om hur han och många andra kommunister rationaliserade och förträngde vanliga sunda kritiska tankar om ledningens politik. Han hittade ursäkter till alla brister han upplevde när han reste som journalist i Sovjetunionen.

I den första delen av sin självbiografi skriver Koestler att när man har gripits av en politisk tro så ser man världen genom de glasögonen. I andra delen skriver han om hur den synen på världen spricker sönder och 1938 bröt han med kommunismen. Han räknar upp otaliga vänner och bekanta som blev kallade till Moskva – och försvann. Utrensningarna var omfattande. Samtidigt hade nazisterna makten i Tyskland. Koestler blev flykting i Frankrike och 1940 kom han till Storbritannien där han så småningom blev medborgare. Koestler var inte bara journalist. Han skrev också romaner. Hans genombrott kom med Natt klockan tolv på dagen (Darkness at Noon, 1940) som handlade om Moskvarättegångarna på 1930-talet.

Den Osynliga skriften är intressant, men jag upplevde den inte lika levande och spännande att läsa som den första delen av hans självbiografi. Den andra var lite torrare. Men för den som är intresserad av den politiska utvecklingen under den tid den omfattar kan jag rekommendera den.

Den osynliga skriften – en självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.
Den första upplagan i svensk översättning kom 1954.

Den första delen av Arthur Koestlers självbiografi är Pil i det blå.

Vad jag fick i julklapp

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Inte en enda bok, och jag önskade mig faktiskt ingen. Men detta James Joycepussel ville jag ha. Ja, egentligen är det min mans och min gemensamma julklapp till oss själva, en bra julklapp i vintermörkret, tänkte vi. Så nu håller vi på med att lägga det här pusslet. Vi lägger i skift för annars går vi i vägen för varandra, och vi tycker att det är svårt, fast vi trodde att det skulle vara lättare att lägga än naturmotiven vi lade förra vintern.

Men det ska ju inte vara för lätt. Är det svårt varar det desto längre. En annan sysselsättning som vara länge är läsningen av Agaat. Många, många boksidor och många många pusselbitar alltså. Och som ni märker kör jag igång mitt bloggande nu igen. Trevlig trettonhelg!

God Jul och Gott Nytt År!

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Julen närmar sig och jag hoppas ni får lagom vila och julstämning i denna mörka tid. Själv räknar jag med god mat och några lugna dagar med mina närmaste. Läsning blir det förstås, och vad jag tänker läsa under helgerna har jag redan skrivit om i veckans tisdagstrio. Jag hoppas att också ni har några kanske juliga och spännande och intressanta böcker att ta fram.

Med denna bild på vår balkonglykta, där vi äntligen har insett att det som fungerar bäst är Liljeholmens gilleljus, önskar jag er alla en God Jul och ett Gott Nytt År! Till trettonhelgen återkommer jag, och sedan blir det dags att köra igång nästa års läsprojekt.

Ha det gott!

Från Hanna Rajs till Sully Prudhomme

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nu har jag lämnat Hanna Rajs diktsamling Samma mamma och läser istället dikter av Sully Prudhomme (1839-1907). Han var den allra första Nobelpristagaren i litteratur och han fick priset 1901. Sully Prudhomme var en fransk poet och han var ledamot av Franska akademien.

Att få tag på Sully Prudhommes dikter i svensk översättning är inte det lättaste men de finns digitaliserade. Den upplaga jag har i datorn på bilden är Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889. Den kan ni hitta i Libris. Det finns en till digitalisering av Sully Prudhommes dikter. Här är länk till Lyriska dikter af Sully Prudhomme i svensk tolkning af Teresia Eurén från 1901. Vilken som är bäst att läsa vet jag inte. Man får pröva sig fram. Det jag kan säga är att Göran Björkman (1860-1923) hade betydligt högre utbildning än Teresia Eurén (1869-1952) och han fick också ett översättarpris för översättningar från portugisiska och spanska. Båda de här digitaliserade upplagorna kan den som vill ladda hem och läsa gratis.

Är man bra på franska, däremot, då finns stora möjligheter att köpa en diktsamling idag. Det finns även ett par i engelsk översättning.

Dikter i översättning af Göran Björkman från 1889 (digital).

Samma mamma av Hanna Rajs, Bonniers 2024.

Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är läsaren som skriver boken är en essäbok som innehåller 24 kapitel om läsning och litteratur. Leandoer hävdar att varje läsare gör sin egen tolkning och skapar sina egna bilder utifrån en text och det håller jag nog med om. Vi tar fasta på olika saker i en bok och bilderna vi ser, mer eller mindre medvetet när vi läser, är våra egna. Så är det nog. Själv känner jag ju egentligen bara till min egen läsning och vad den ger mig. Det stämmer också att en läsare lägger till företeelser eller föremål eller miljöer när hen läser. En läsare kan vara övertygad om att författaren har varit på en viss plats och använt den som miljö i boken fast det inte stämmer i verkligheten. Författaren har aldrig varit där.

En annan tes i boken är att det är bra att vara dum som läsare. Med det uppfattar jag att Leandoer menar att det är bra att läsa med öppet sinne, att inte ha en massa förutfattade meningar om innehållet i boken och att inte tro att man vet allt. Det kan jag också hålla med om. Och det är ganska svårt, åtminstone för mig. Inte för att jag tror att jag vet allt, men alla har vi ju våra uppfattningar och erfarenheter och referenser. Det ligger en intressant motsägelse i detta – Det är läsaren som skriver boken och läsaren bör ha ett öppet sinne i mötet med texten. Helöppet kan det ju aldrig bli. Intressant är också att Leandoer verkar tycka bäst om de texter som lämnar hål till läsaren, att fylla och fundera över.

Den här boken innehåller mycket, om diktatorers böcker, om kritikers sätt att läsa, David Bowies resebibliotek och massor med exempel på författare och olika texter. Den ger mycket att tänka på och man kan hitta många lästips. Djupare än så här går jag inte. Det får kunnigare skribenter göra. Det jag kan säga är att boken ger mycket att tänka på och mycket att gå vidare med om man vill det.

Ett citat ur boken:
Talar jag om läsning eller skrivande? Om båda, naturligtvis. Litteratur uppstår i ett intrikat samspel mellan författare, text och läsare. En text är strängt taget en uppsättning möjligheter som bara kan realiseras i mötet med läsaren.
(Sid 257)

Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur 2025.

Tisdagstrion – Jul

~ Mösstanten ~ 15 kommentarer

Här i min trio blir det bara en julbok eftersom jag har valt att visa vilka böcker jag planerar att läsa över jul- och nyårshelgerna. Jag kommer nog inte att kunna läsa ut alla tre. Mistlar och mord blir det inget problem med. Den börjar jag läsa redan under julförberedelserna. Tess of the D’Urbervilles tar jag mig an därnäst. Jag har läst hälften i den, och nu ska den läsas ut. Äntligen! Agaat däremot med alla sina boksidor tror jag inte att jag hinner läsa färdigt före trettondagen, men då är det bara att fortsätta några dagar till.

Mistlar och mord av P.D. James (1920-2014) innehåller fyra julmysterier och det ska bli spännande att läsa dem just under den här tiden. I två av dem förekommer Adam Dalgliesh, den posiskrivande polisen som utreder morden i de flesta av P.D. James deckare.
Mistlar och mord publicerades första gången 2016 (The Mistletoe Murder and Other Stories) och kom i svensk översättning samma år. Den kan köpas som E-bok, men om man vill ha pappersbok får man köpa den antikvariskt eller låna den på biblioteket.

Tess of the D’urbervilles av Thomas Hardy (1840-1928) publicerades första gången 1891 och handlar om den fattiga flickan Tess som blir förförd av sonen i huset där hon arbetar. Den här romanen orsakade skandal och debatt eftersom många ansåg att författaren inte borde ha ställt sig på den ”fallna” kvinnans sida.
Det finns flera svenska översättningar av romanen.

Agaat av Marlene van Niekerk handlar om den vita lantbrukarhustrun, Milla de Wet och den svarta kvinnan Agaat. Romanen utspelas 1996, och apartheidsystemet är just avskaffat. Milla ligger förlamad i ALS och är helt utlämnad till Agaat, som sköter om henne med en ilsken omsorg som får varje naiv föreställning om enkel försoning mellan människor och raser att skingras.
Agaat publicerades första gången 2004 och kom i svensk översättning 2012.

Om du vill veta vilka böcker andra bokbloggare har valt under temat Jul kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tessa Hadley är december månads författare i Novelltolvan. Den här novellsamlingen hade jag redan i bokhyllan så den tog jag fram och läste novellen Ställföreträdaren. I den berättar en kvinna om hur hon i tjugoårsåldern blev förälskad i en av sina lärare vid namn Patrick Hammett.

”Självklart var han ouppnåelig för mig. Vem var jag? Jag var ingen. Jag hörde inte ens till de smartaste eleverna. Inte heller var jag någon utpräglad medelmåtta; jag var medveten om att jag hade ett udda sätt att se på saker och ting, som ibland yttrade sig i insiktsfulla kommentarer och andra gånger bara ledde till att alla stirrade oförstående. Patrick uppmuntrade mig. En gång påminde han allihop om något jag hade sagt. ‘Minns ni vad Carla påpekade under förra veckans seminarium?’ En annan gång, när jag hade fört något resonemang kring valfrihetstemat i Mycket väsen för ingenting, sa han: ‘Det där var mycket välformulerat, Carla. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.’ Det gjorde mig väldigt glad. Men jag hyste inga illusioner.”
(Sid. 8-9)

Novellen är skriven mycket lugnt konstaterande. Tessa Hadley kan skriva så att man känner igen sig fast man inte har upplevt riktigt detsamma som i berättelsen, och hon tar med det som är nödvändigt, men inte mer. Berättelsen ger stort utrymme till läsarens egna funderingar och när man har kommit så här långt i läsningen kan man mycket väl tro att man redan vet vad som kommer att hända i novellens fortsättning men i så fall bedrar man sig.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.
Just denna novell publicerades första gången 2003.

Tessa Hadley är en brittisk författare av noveller, romaner och fakta. Om Tessa Hadley på engelska Wikipedia. Tre av hennes romaner och den här novellsamlingen är översatta till svenska.

Av Tessa Hadley har jag tidigare läst novellen Gudbarnen ur den här samlingen och romanen Fri kärlek.

Resenärerna av Ellen Mattson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

På en gammal gård i Bohuslän bor syskonen Märta och och Nils Kleve. Gården är vanskött och huset förfaller. Dit anländer Peter Ask och hans ressällskap Olof Clarin. De har varit ute på en lång resa och är nu på väg hem, men de stannar på gården och Peter Ask tycker om att vara där så då blir det som han vill, för det är han som har pengarna. Olof Clarin är betalt resesällskap och syskonen Kleve är fattiga.

Tiden är omkring 1900 och det är sommar och varmt och omgivningarna är vackra. Men det är ingen idyll som läsaren har hamnat i. Nils Kleve är alkoholist och eftersom han är sonen ärvde han alltihop och det har han gjort sitt bästa för att förslösa och föröda. Hans syster går på gården och längtar kanske bort, men hon känner att hon måste stå för ordningen och att brodern inte kan klara sig utan henne. Hela tiden ruvar faderns minne över dem, en maktfullkomlig och våldsam och straffande far, och Olof Clarin är beroende av Peter Ask som är charmig och vacker men som gör det han har lust till utan att tänka på andra människor.

Men den som egentligen sköter det mesta och står för ordning är den femtonårige Benjamin som är den ende kvarvarande tjänaren på gården. Han är faktiskt den ende som beter sig och resonerar som en klok vuxen, fast han anses som mindre vetande. I den här romanen har Ellen Mattson skruvat upp dramatiken och känsloläget och visar det mer öppet än de två tidigare romanerna Nattvandring och Vägen härifrån. Det är starka känslor som kommer till ytan mellan människorna på gården och det blir hårda konfrontationer. Samtidigt känner man miljön, och språket och det författaren har valt att berätta ger en stark upplevelse. Där finns poesi, mänskliga fel och brister, oförmåga och cynism och jag känner att Märta Kleve som kvinna sitter i kläm i allt det här. Man kan få många tankar av att läsa den här berättelsen. Ellen Mattson skriver inte läsaren på näsan vad hon vill säga. Det finns i alltihop och läsaren får fundera och föreställa sig. Med andra ord en bra roman.

Resenärerna av Ellen Mattson, Bonniers 1998.

Satantango av László Krasznahorkai

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I en by ute på landsbygden bor några människor kvar fast de flesta har gett sig av därifrån, och det som kallas anläggningen är nedlagt och står och förfaller. Ja, allt förfaller i den här byn, husen, kvarnen som också är nedlagd, och i krogen spinner spindlarna nät och ägaren ångrar att han köpte den. En av byborna bor till och med i anläggningens maskinrum. Jag tänker mig att anläggningen var en jättestor grisfarm, kanske med mer lantbruk runt omkring, och att byn en gång var en livlig och verksam plats där många människor arbetade.

Så är det inte nu. Det är fallfärdigt och skitigt och mörkt och regnigt och marken blir till lera. Det är regn, regn, regn och lera överallt. Och människorna som bor kvar i byn, de super och bråkar ibland, en del är väldigt konstiga, de flesta tänker mest på sig själva och vissa är riktigt ondsinta.

Tänk nu bara inte att den här romanen bara är deprimerande att läsa för så är det inte alls. Den är intressant och lite spännande och där finns humor bland alltihop, och en viss finurlighet. Författaren håller en viss distans till romanpersonerna. Han är nere bland dem och samtidigt en bit ovanför och när man kommer till slutet ser man klart och tydligt konstruktionen han har åstadkommit. Men han har fyllt den med personer och bilder, starka bilder. Romanen är kraftfullt skriven och den stackars utvecklingsstörda flickan som bor i byn har han skrivit om så att det känns när man läser.

Det finns ingen särskild huvudperson i den här romanen, det är väl i så fall byborna som plötsligt får veta att Irimiás som de trodde var död har setts i trakten och sedan väntar de på att han ska komma till byn och få ordning på allt. Romanen innehåller en ganska spännande intrig, men den är lite tung att läsa. Jag försöker föreställa mig hur det hade känts att läsa romanen om författaren hade arbetat med styckeindelning. Det har han alltså inte gjort. Kanske skulle man då få en helt annan känsla av att läsa berättelsen? Kanske behöver romanen den form den har? Men lite jobbigt är det allt.

Men romanen är värd besväret att läsa och man kan få många tankar omkring den. Att den skildrar ett samhälle i upplösning, att detta samhälle är Ungern där det statsstyrda samhället med jättejordbruk håller på att vittra sönder, men där ändå övervakning och spioneri på människor finns kvar. Och fast människorna kan tyckas vara överdrivet gestaltade känns det faktiskt som om de skulle kunna finnas. De känns som människor.

Satantango av László Krasznahorkai, Norstedts 2015. Översättning: Daniel Gustafsson.
Romanen publicerades första gången 1985 (Sátántangó). Den är László Krasznahorkais debutroman.